När är kollaborativt lärande bra?

Kollaborativt lärande har blivit ett allt hetare begrepp och en allt mer tillämpad metod hos allt skolor, universitet och företag. Är kollaborativa vägar och medel bra för processen och det slutliga resultatet? Spontant skulle jag svara ja på frågan med en reservation för att det beror på vilket resultat som avses.

T.ex. hävdar Elsebeth Korsgaard Sörensen att kollaboration är "ett steg på vägen att främja utveckligen av demokratiorienterade världsmedborgare" (www.resurs.folkbildning.net). Elesebeth skrive att "Det flexibla lärandets och kommunikationsteknologins fundamentala styrka är att den tillåter individer att mötas och delta i 'samtal om mening' (Wenger, 1998) genom kollaborativt kunskapsbyggande (KKB) och interaktiv dialog." Elsebeth skriver även att kollaboration inte bara främjar lärandet av ämnet i sig utan även förmågor så som

• Kritiskt tänkande 
• Att lyssna 
• Att förstå och/eller ta in andra människors åsikter i processen att utveckla sina egna åsikter eller forma helt nya. 
• Att samarbeta och arbeta i grupp 
• Att ta till sig och dela med sig av kunskap 
• Att lära genom hela livet (lära att lära)    (www.resurs.folkbildning.net)

Är det några förmågor som vi utvecklar mindre av genom att arbeta mer tillsammans? Kan t.ex. en förmåga som kreativitet hämmas i utvecklingen av att hela tiden arbeta tillsammans? Jag vet i alla fall att jag själv behöver lugn och ro ibland och distans från allt och alla för att stimulera den kreativa processen. 

Men kollaborativt arbete  och lärande behöver ju inte innebära att har ständig kontakt. Samarbetet kan t.ex. ske vid vissa tillfällen  och då antingen synkront eller assynkront. 

Jag tror mycket på kollaboration så länge vi tillämpar olika typer av samarbete.